Ny vecka, ny start.
Ny vecka, ny start, nya krafter.
Fyllde år förra veckan, 17 år?
Hmm, vill bara bli 18 nu!
Fick pengar, och lite presentkort.
Älskling, kom också hem i tordes, på min föddelsdag.
Bättre föddelsedagspresent kunde det nog inte bli,
det blev lite mys, tårta och osv.
Festade till det lite i fredes, har inte festat
på evigheter känns det som! Det va rätt så trevligt,
men alla drog till Altona.
I lördes så blev det grillfest/föddelsedagsfest hemma hos mig.
Och jag blev nykter kan jag ju säga, eller inte.
Nja, men vi grillade, drack och kollade på Eurovision
och hade sjukt trevligt!
Sen drog jag hem till min älskade, och där stupdäckade jag.
Igår, så va det bara mys och mys, och jag rökte bara 2 nästan 3 cigg igår.
Känner mig jävligt stolt, fast jag gjorde inte det frivilligt dirket.
Idag har jag bara rökt 4-5 st, haha.
Idag har jag hunnit med en massa,
vatt på möte, sen drog jag och mamma in till stan och handlade
lite. Köpte ett par nya jeans, tröja & en mascara.
Bra bra.
Och nu är jag nästan klart med min garderob, andra
gången denna månaden jag rensar den!
Jag hörde allt, när du inte ens visste om det.
Ändå så förlåter man dom gång på gång.
Men när ska allt ha sitt slut?
Hur länge ska man kunna ta all skit?
Hur länge ska man kunna förlåta någon?
Varför ska man äns ta skit?
Det finns folk som har sårat mig rikigt djup,
en gång i tiden. Jag har alltid kommit över det,
jag har alltid vatt den starkaste.
Jag har alltid vatt den som har kunnat stå emot allting,
men just nu så vet jag inte vart jag står eller nått.
Jag är förvirrad, besviken, ledsen, och så mycket mer.
Jag försöker förneka allting, jag ser inte vad som händer i min
omgivning. Jag är förblind för det, alla säger samma sak.
Gör det, valentina! Va inte så jälva blind!
Tror ni att jag lyssnar? Nej, finns inte en chans.
Fast att jag egentligen vet, vad som har rätt och fel.
Jag vet att dom har rätt, jag vet det.
Men jag varken vill eller vågar inse det.
Jag vet egentligen, men jag vill inte förstå..
Rädsla.
Varje gång man träffar någon är man rädd att få sitt hjärta krossat.
Till den grad att man hellre undviker att öppna sig och att släppa in den andra personen fullt ut. Man bygger en mur och distanserar sig hellre än att släppa taget och fullt ut känna efter. Eftersom man absolut inte vill bli sårad.
Vi har alla fått våra hjärtan krossade och det var inte direkt höjdpunkten i våra liv.
Man grät, man kände sig sviken, bedragen, ledsen och ensam. Men man kom över det tillslut.
Men för varje gång man träffar någon ny så verkar rädslan växa och bli större.
Man vågar inte öppna sig och visa sitt rätta jag. Man vågar inte hoppas heller för man tänker att man kanske kommer bli sårad och "det kommer vara så himla jobbigt att komma över det här också". Så istället är man kall och försiktig. Sen när förhållandet inte utvecklas och man slutar träffas tänker man att man gjorde rätt i att inte öppna sig, för annars skulle man bli sårad.Men tänk om det var just det som var felet, att man inte vågade öppna sig. Tänk om allt skulle varit annorlunda om man hade vågat satsa och rivit den där muren som tagit så lång tid att bygga upp.
Varför är man så rädd för att bli sårad, och är det bättre att inte satsa något överhuvudtaget? Och hur länge kan man fortsätta att stänga folk ute?
En nära vän till mig sa något i stil med att det är lättare med fysiska sår, dom läker snabbare, men att återhämta sig från ett krossat hjärta, det är mycket svårare!
Jag vet inte riktigt vad jag tycker, visst, jag har extremt svårt att lita på folk. Jag har svårt att släppa in dom i mitt liv och dela med mig av min själ och mitt inre. Men och andra sidan, om man inte satsar så vinner man ju inget. Och även om man skulle bli sårad, är det inte som dom säger: bättre att ha älskat och blivit sårad än att aldrig ha älskat över huvudtaget?
Det är ju trots allt bara ens hjärta som blir krossat och vi har alla varit där förut och överlevt. Det som inte dödar härdar, sägs det. Så det kanske är dags att släppa taget om tryggheten och våga satsa. Eller?
Dömma.
Jag har själv gjort det en gång i tiden, vilket jag ångrar djupt.
För att alla gör misstag, det kan vara små som stora.
Alla är värda en ny chans, alla är värda att bevisa
att dom har förändrats och att dom vill förändras.
Man kan inte vända ryggen till någon som verkligen försöker.
Som försöker att bevisa, att den vill förändras.
Visa personer dömmar folk, fastän dom har gjort samma misstag
en gång i tiden! Men varför inte ge dom en ny chans, som vi
andra gav dig? Har tanken någon gång slagit dig, att denna personen
behöver lika mycket kärlek, uppmärksamhet som du behövde?
När du va på botten, har du någon gång tänk så?
Varför ska vi vända ryggen till dig, när du försöker bli bättre människa?
Hur ska då du, kunna bevisa för oss alla andra att den har förändrats
om vi inte ger dig en andra chans?
Varför ska du ha en andra chans, och bli accpterad men inte
den andra? Har du glömt hur dåligt du mådde när du va på bottenen
och ingen brydde sig om dig, och vända ryggen till när du behövde
dina vänner som mest?
Kände du då om det äns skulle vara värt att bevisa nått,
om ändå ingen brydde sig?
Tänk, efter innan du säger nått.
Det kan påverka rejält mycket, även om du inte vet om det.
Vinna eller förlora.
Alla här i livet strävar efter någonting här i livet, alla vill vara lyckliga.
Men det är som jag har lärt mig, när det känns som värst,
när man mår som dåligast.
Så kan det inte bli värre, utan det kan bara bli bättre!
När du är på botten, ta med dig någonting därifrån,
som du kan ha med dig hela livet.
När man blir dumpad, så vill man inte äns leva.
Man säger att man aldrig kommer att komma över det, och att
att man bara vill somna in och aldrig vakna till liv.
Det är som du, jag och alla säger.
Kärlek är det underbaraste som finns,
men också det värsta som finns.
Vi alla söker oss fram till någonting, som gör oss lyckliga.
Vi blir sårade, ledsen, arg, lycklig, besvikna, olyckliga, kära osv.
Varje människa har någon gång faller ner till botten,
jag tror inte någon människa har inte vatt på botten.
Det finns många saker som får oss att komma till bottenen,
men just kärlek det är det som knäcker alla som mest.
I slutet så blir vi ändå lyckliga, hur hemskt man har haft det,
vad man än har gått igenom.
Man ska våga satsa, allt man har.
Vågar man inte det, så kommer man ingenstans heller.
Jag hade en vän, som alltid sa till mig såhär;
Det kanske va meningen att det skulle bli såhär,
och du ser ju själv vart du har kommit?
Du måste alltid tänka positivt, för du ser ju själv.
Det blev positivt utav allting, spelar ingen roll
om det tar timmar, dagar, veckor, månader eller år!
Det blir ändå bra!
Och idag, kan jag säga att jag håller med henne.
Jag strävade efter nått, i många år.
Jag vågade inte satsa, men hur ska man kunna få det
man vill ha utan att våga satsa?
Preics, man måste våga satsa.
För att man har ändå inget att förlora.
Vinna eller förlora, handlar livet om.
