Rädsla.
Varje gång man träffar någon är man rädd att få sitt hjärta krossat.
Till den grad att man hellre undviker att öppna sig och att släppa in den andra personen fullt ut. Man bygger en mur och distanserar sig hellre än att släppa taget och fullt ut känna efter. Eftersom man absolut inte vill bli sårad.
Vi har alla fått våra hjärtan krossade och det var inte direkt höjdpunkten i våra liv.
Man grät, man kände sig sviken, bedragen, ledsen och ensam. Men man kom över det tillslut.
Men för varje gång man träffar någon ny så verkar rädslan växa och bli större.
Man vågar inte öppna sig och visa sitt rätta jag. Man vågar inte hoppas heller för man tänker att man kanske kommer bli sårad och "det kommer vara så himla jobbigt att komma över det här också". Så istället är man kall och försiktig. Sen när förhållandet inte utvecklas och man slutar träffas tänker man att man gjorde rätt i att inte öppna sig, för annars skulle man bli sårad.Men tänk om det var just det som var felet, att man inte vågade öppna sig. Tänk om allt skulle varit annorlunda om man hade vågat satsa och rivit den där muren som tagit så lång tid att bygga upp.
Varför är man så rädd för att bli sårad, och är det bättre att inte satsa något överhuvudtaget? Och hur länge kan man fortsätta att stänga folk ute?
En nära vän till mig sa något i stil med att det är lättare med fysiska sår, dom läker snabbare, men att återhämta sig från ett krossat hjärta, det är mycket svårare!
Jag vet inte riktigt vad jag tycker, visst, jag har extremt svårt att lita på folk. Jag har svårt att släppa in dom i mitt liv och dela med mig av min själ och mitt inre. Men och andra sidan, om man inte satsar så vinner man ju inget. Och även om man skulle bli sårad, är det inte som dom säger: bättre att ha älskat och blivit sårad än att aldrig ha älskat över huvudtaget?
Det är ju trots allt bara ens hjärta som blir krossat och vi har alla varit där förut och överlevt. Det som inte dödar härdar, sägs det. Så det kanske är dags att släppa taget om tryggheten och våga satsa. Eller?
