Framsidan har även en baksida.

mod är inte att slå tillbaka, mod är att resa sig efter varje slag.

Man tar en massa skit, gång på gång hela tiden. Visa tror att man tillåter det hela tiden, tills man dör.
Men alla har sin gräns, en vacker dag. det kommer att hända, och det kommer att kännas.
Man tror inte att man sårar visa människor på det sättet man är, men förstår inte rikigt kanske hur man ska
bete sig som en dotter, vän, eller i ett förhållande.

Visa personer släpper tagit dirket, andra inte. Dom väntar tills .. när allting känns som bäst för den andra personen som håller på att tracka och håller på det är då sagan tar slut. Det är då, det sårar som mest.
När man minst anar det så händer det, värsta. 
Detta är en sån årsperiod där man sitter och funderar över allt möjligt, allt ifrån himmel till jord.
Man vill göra en sak, men man vågar inte rikigt. För att man vet inte vad som kan hända i framtiden.

Är det bra att verkligen leva det liv man lever i och försöka och tvingas och spela allt allting är bra?
Nej, det är det inte. Man sårar bara sig själv psykisk och fysikt. Är det verkligen värt det att leva ett sånt liv?
Man vågar inte satsa, eller lämna någonting som står oss nära, vi är rädda.
Men varför är vi rädda? Jo, vi är rädda för att ensamma.

Men det är inte sunt att leva i ett dåligt familjeliv, i ett dåligt vän förhållande eller i ett förhållande.
Allting vi gör ett val, en litet som stort val.

Jag har många gånger ställt mig en fråga.
När går det över gränsen? Med skämt osv.
Alla har inte samma humör, ingen har samma tänkande. Ingen är likadan.

Te.x som dom gör blondin skämten..
Många kanske tycker dom är jätteroliga och verkligen WOW- fan va kul.
Men tänk dom som är det? Dom blir ju förnedrade varje dag, och bara följer med i skrattet
bara för att hänga med i svängarna.

Jag vet inte rikigt, men jag har börjat tänka om lite nu.
Och jag vet vart mina gränser går för både skämt. Jag vet när man skämtar om en sak och när man förnedrar någon. Jag tror nog att alla någon gång här i livet har tagit ett skämt som en förnedring.
Och javisst klart man tar åt sig, men man visar inte det. Personerna som skämtar om det gång på gång tror att det är helt okej, men en gång så exploderar man och då är det kört.

Man kanske mister tillslut någon som man älskar så högt på denna jord pågrund av att man vet inte hur man ska bete sig!
Man kanske börjar inse hur man är som person och hur man sårar denna person, men det är kanske då det redan är försent. Jag kan säga av mina egna erfarenheter att när någon rikigt går över gränsen så är det slut, jag vill varken höra av dom eller se dom. Jag blir bara förbannade, och att höra dom säga
- " ahh! förlåt det kommer aldrig att hända igen, jag ska en bättre människa. Jag lovar."

Bullshit! En person kan inte förändras på en dag, en vecka, en månad! Att höra dom säga dom orden, den meningen gör mig bara ännu mer hatfull mot denna personen.

Jag har varit med om det en gång, jag blev rikigt förbannade och jag sa det jag tyckte och tänkte. Så kommer denna personen och säger till mig, ja men du är inte mycket bättre du har också förändrats!

Ja, tro fan att jag också förändrar när du beter dig som idiot? Tro inte att jag ska sitta här och ta emot en massa skit utav dig? Om inte ens min mamma förnedrar mig så ska fan inte du heller för det, varken som min vän eller pojk-flickvän. Det är ju självklart att personen själv som tar en massa skit, förändras som person.