Framsidan har även en baksida.

Jag minns att det va en tjej som va 2-3 år yngre än mig.
hon frågade mig om hon fick ställa en enkel fråga till mig.
Självklart, så svarade jag ja.

- Valentina, hur känns det att va som dig, populär & att se ut som dig?

Jag kollade på dataskärmen, tio gånger innan jag kopplade själv fråga.
Först så trodde jag det va ett skämt, eller nått.
Jag va förvånad och chockad över fråga. Först så trodde jag det va ett skämt,
eller nått  så jag skrev igen, vad va det du ville fråga?

- Ja, hur känns det att va som dig, populär och att se ut som dig?

Jag tittar på dataskärmen och började tänka, tänka, tänka, tänka..
Jag visste inte vad jag skulle säga?

Så jag fick fråga, vad är det du menar med det?

- Ja, du är alltid så fin, sminkad, alltid fin i håret, du har fin klädstil, du har alltid folk omkring dig,
du verkar alltid vara glad, och framför allt rolig. Du verkar inte ha några problem alls, du festar varje helg
med folk som man vill umgås med, du är lycklig och det syns.

Jag läste det, den den sista menningen den gjorde som ondast på mig så, på den tiden.
Jag skrev till henne, hur kan du tro att jag är lycklig? Det är inte så att du känner mig eller nått rikigt?

- Nej jag vet inte, jag bara tycker att det verkar som det. Hur skulle du kunna vara olycklig, när
du hade så många vänner och du har allt man vill ha.

Jag visste inte vad jag skulle säga, göra, skulle jag skratta eller gråta?
Eller skulle jag bara sitta och funderar över vad jag känner, hur jag mår?
Hur kunde denna människa påstå att jag är lycklig?

Svaret jag gav henne va:
- Du har ingen aning om vad som pågår i mitt liv, du har ingen aning om vad som händer i min värld,
du har ingen aning om hur jag mår, du har ingen aning om hur jag är egentligen.
Alla har ett mask framför sitt rikiga ansikte, man känner ingen egentligen.

Denna tjejen, blev helt förtvivlad, hur kunde jag säga så?
Hur kunde dom orden komma ifrån mig?
Ja, hur kunde dom orden komma ifrån mig.

Idag? Så är jag lycklig, dom den meningen ger mig stolthet
över att jag har gått igenom, jag är stolt över den jag är och jag kommer alltid att vara det.

Jag har gjort många misstag, men inga jag ångrar.
Man lever bara en gång, man är bara tonåring en gång?
Varför vara fin i kanten då?
Finns ingen anledning, man kommer att ångra sig när man blir gammal.

Jag saknar dig!